Jag formades under uppväxten i en dysfunktionell familj vilket medförde att jag utvecklade mönster och beteenden som skydd för att inte bli sårad igen. Jag hade “stängt av” känslomässigt för att överleva. Dessa mönster och beteenden sitter i det undermedvetna och följer med upp i vuxen ålder. Det innebar att jag inte kunde ge mina barn det dom behövde under sin uppväxt, då var jag inte medveten om hur detta fungerar. Men när vi löser upp våra inre knutar, river murarna och läker våra sår får vi tillgång till allt, det är aldrig försent att läka relationen till sig själv och sin familj. Jag var en elev i skolan som sällan räckte upp handen, då det kändes riskfyllt att “gissa” vad fröken tänkte. Jag var utsatt för mobbing men hade alltid vänner. Jag bestämde någon gång i tonåren att jag skulle göra allt jag ville även om jag var rädd, det jag inte visste då var att jag hade behövt känna rädslan “gå hand i hand” med den istället för att ignorera den.
